1 000 saker rusar genom huvudet.
Jag tänkte på en sak. Att glädje och sorg ligger väldigt nära varandra, känslomässigt. Och att det kanske är därför man har så lätt för att bli sårad utav de som även gör en så himla lycklig. Det krävs bara ett litet snedsteg för att man ska falla ner och bli ledsen. Och när man väl är där, på den ledsna sidan, så är det väldigt jobbigt att klättra upp för den lutande väggen, som leder tillbaka upp till glädjen. Man kommer komma upp, men det kommer att ta tid. Man klättrar och klättrar, så helt plötsligt, när man tycker att man nästan är tillbaka, så halkar man och slår sig. Hårt. Man glider tillbaka ner igen. Så har man förlorat lite utav sin styrka. Man blir arg. Man vill så gärna komma upp igen. Men det känns hopplöst. Man vet inte vart man ska ta vägen. Man klättrar, ramlar, försöker. Men det går inte. Så tillslut, så hittar man den där lilla kraften inombords, kraften som tar en tillbaka upp till toppen av den oändliga känslocirkeln.
Kommentarer
Trackback
