Om någon skulle be mig rita vad jag tänker på när jag hör ditt namn, skulle jag rita ett hjärta som är som en pusselbit. Ett hjärta som sitter ihop i mitten. Så som du förklarade för mig inatt. Som att två bitar i ett 100 000 bitars pussel skulle ligga bredvid varandra när det precis var blandat! Och att de nu sitter ihop. Det går inte att sära på oss. Jag känner det. Det stämde så sjukt bra det du sa. Gud vad du gör mig glad. Det går inte en dag utan att jag tänker på dig. När jag är borta är det dig jag vill vara med. När jag är ledsen är det dig jag vill prata med.

Och även fast vi bråkar och/eller är sura på varandra då och då, så löser det sig alltid. Jag är inte hel utan dig.

Då blir det där hjärtat delat på mitten, och det går ju inte. Då är inte pusslet helt, då är inte livet helt.

Jag kan ringa gråtandes till dig, och vi pratar om killarna, eller vad som helst. Sen efter någon minut ligger jag i min säng och skrattar för du är så skön! Du gör mig så lycklig Cornelia. När jag sedan lägger på luren så gör jag det med ett leende på läpparna. Tack vare dig. Inatt tillexempel, då fick du mig att skratta på en gång! Jag skrattade och kände verkligen hur bra du mår mig att må. För du får mig verkligen att må så himla bra!

Sen i söndags när jag blev deppig, du vet varför, så fick du mig att börja skratta med hjälp utav ett enda sms. Gud vad du är härlig gumman!

Jag kan verkligen prata med dig, du är den jag verkligen litar på.

Men som du sa, de tre orden, som tillsammans blir något så stort, de är inte lika speciella längre. För alla säger de så mycket. Men, jag älskar dig. Jag gör verkligen det tjejen. Vi har känt varandra i ett och ett halvt år, och du är nog min närmaste kompis.